Den sista tiden.
1823 vände lyckan då Schuberts hälsa hastigt försämrades. Han pendlade mellan livsglädje och depression och drevs av ett rastlöst skapande.
Det spekulerades kring hans diagnos då förändringar i sinnesstämningen och problem med synen, i kombination med törst, kunde sättas i samband med diabetes.
Biografer kopplar detta till den då vanligt förekommande syfilisinfektion vars symptom redan då var välbekanta. Det cirkulerar även påståenden att tyfus var dödsorsaken.
Framgångarna blev allt färre. Hans sista operaförsök Rosamunde fick ett kallt mottagande. 1826 sökte han utan framgång tjänst som hovkapellmästare och misslyckades i kontaktförsök med tyska förläggare. När han inte blev utsedd till hovkapellmästare lär han ha sagt: ”Jag är alltså icke så lycklig att kunna skriva i kejsarens stil”.
